År 1611 tillträdde Gustav II Adolf tronen och vid detta tillfälle var den svenska flottan inget att hurra för. År 1620 tog Gustav II Adolf ett beslut om att låta återuppbygga den svenska flottan till något man kunde vara stolt över. Detta sågs också som nödvändigt då det trettioåriga kriget i Europa började två år tidigare och Sverige behövde flottan bland annat för att kunna hävda sina handelsintressen mot Danmark och Polen. Fem år senare, år 1625, hade man hunnit bygga 25 nya skepp och dessutom köpt flera skepp ifrån Holland.

Regalskeppet Vasa

Vasaskeppet började byggas år 1626 på order Gustav II Adolf. Vasa var ett fyra skepp som skulle byggas. Det trettioåriga kriget i Europa hade nu pågått i snart 8 år och Sverige var i behov av en stark flotta för att kunna delta i kriget.  Vasa skulle bli regalskeppet, alltså det fartyg som var störst av örlogsflottans skepp och skulle bli utrustad med 64 stycken bronskanoner. När skeppet blev färdigbyggt sommaren 1628 var det ungefär 70 meter långt och 12 meter brett. Mycket pengar hade lagts på att utsmycka skeppet med närmare 700 skulpturer i olika färger.

Jungfruresan

Den 10e augusti 1628 var det dags för Vasaskeppets jungfruresa. Den skulle gå från Stockholms hamn till flottans bas på Älvsnabben. Väl där skulle Vasa plocka upp 300 soldater och sedan segla vidare mot Polen för att försöka blockera en flodmynning. Förberedelser och prover hade gjorts av viceamiral Klas Fleming. Hans test av stabiliteten på skeppet hade gjorts genom att låta 30 man springa tre gånger från ena sidan av skeppet till den andra sidan.

Vasas jungfruresa började ostabilt direkt. Redan efter några meter krängde skeppet till av vindpust. När hon seglat ut på lite öppnare vatten fick ett par kraftiga vindpustar tag i henne och Vasa började kränga kraftigt. Vatten började strömma in genom de nedre kanonluckorna och katastrofen var ett faktum. Vasa sjönk fort. Stabiliteten på skeppet var helt enkelt alldeles för dålig och man har med dagens beräkningar lyckats lista ut att skeppet skulle ha kantrat vid en bris på endast fyra sekundmeter. Man uppskattar att mellan 30–50 personer dog i olyckan.

Bärgningen av Vasa

Att försöka bärga Vasa försöktes tidigt efter olyckan. Men man misslyckades och under flera decennier diskuterade man hur man skulle bärga skeppet men man kom fram till att man inte skulle kunna bärga hela skeppet, så man började bärga det man kunde, kanoner och annat värdefullt. Sen glömdes skeppet bort. Åtminstone ända till 1950-talet. Då började en amatörarkeolog vid namn Anders Franzén sondera Stockholms ström efter Vasa baserat på de vrakplatser som fanns i källorna.  År 1956 lokaliserade han ett stort träobjekt som skulle visa sig vara Vasa. Man började planera för hur man kunde gräva ut och bärga Vasa.

Mellan 1957 och 1959 grävde man sex tunnlar under Vasa och man planerade att med hjälp av stålkablar och flytpontoner lyckas bärga skeppet. Första lyftet skedde i augusti 1959 och metoden fungerade bra. Vasa drogs upp och flyttades under vattenytan i 18 etapper. Det tog mer än ett och ett halvt år innan man kunde göra den sista slutgiltiga bärgningen. Dykare lagade skeppet så det skulle kunna flyta, man pluggade igen de trasiga kanonportarna med luckor och bultar ersattes av nya bultar och träpluggar. Man gjorde rent skeppet från lera och rensade skeppet på alla föremål, allt för att få skeppet så lätt som möjligt inför sista lyftet.  Över tusen föremål hittades, mynt, delar av verktyg och även skelettdelar. Den 24 april 1961 var det då dags för sista lyftet och efter 333 år på botten i Stockholms ström fick nu skeppet åter se dagsljuset.

Skeppet visades upp året efter och sedan startar en lång period av återuppbyggnad och bevaring av Vasa innan det år 1990 får sin plats på det nybyggda Vasamuseet där det står än idag.

Bärgningen av Vasa 1961