Isbrytare är en speciell klass av fartyg som kan bryta is och gör några av världens svåraste platser att trafikera möjliga att trafikera. De har en speciell design som gör detta möjligt och med ett starkt skrov och stor maskinstyrka lyckas de bryta den tjocka isen. De kan bryta is så tjock som tre meter vilket gör att de är väldigt användbara i Arktis och de kallare delarna av Ryssland.

Historia

Idén med isbrytare har funnits sedan 1800-talet och egentligen är det en simpel idé. Bryta isen för att kunna komma fram. Det var på 1800-talet som ångfartyg blev vanligt och dessa kunde bryta svagare is för att själva kunna komma fram. När handelsfartyg blev allt vanligare så blev det ekonomiska förluster om man inte kunde komma fram på grund av isen. År 1871 var en ovanligt kall vinter i stora delar av Europa, något som gjorde att isen på haven bredde ut sig. Det blev så pass tjock is att hamnen i Hamburg fick stänga i totalt 60 dagar, det gick inte att komma in eller ut. Med en stillastående hamn i 60 dagar tjänas inte mycket pengar och man insåg att man behövde starkare fartyg som kunde bryta isen så att handelsfartygen kunde komma fram. Eisbrecher 1 byggdes och användes till att bryta is på floden Elbe. Flera isbrytarfartyg kom att byggas och utvecklingen drevs på med starkare skrov, mer maskinkraft och nya dimensioner för att kunna bryta tjockare is. I Sverige byggdes Isbrytaren 1 och senare Isbrytaren 2 som skulle underlätta vintersjöfarten till Stockholm. Isbrytaren 1 var ingen framgångsrik saga, men Isbrytaren 2, som var klar 1915, var i drift i 62 år och hyrdes in av staten när den behövdes. Den gjorde sin första insats 1916 när några ångfartyg hade frusit inne i Gävle. På slutet av 1950-talet hade man tillräckligt många isbrytare i Sverige för att hålla hamnarna öppna, men det var fortfarande svårt att klara av de stränga vintrarna när hela Bottniska Viken och delar av Östersjön var istäckta. Det behövdes nya resurser och tre stora isbrytare byggdes och levererades på 1970-talet. 1988 stod isbrytaren Oden klar som väckte internationell uppmärksamhet genom att som första västerländska fartyg nå Nordpolen. Det största isbrytarfartyget ägs idag av Ryssland. Arktika är 173 meter lång, väger nästan 34 000 ton och drivs av två kärnreaktorer som ger kraft nog för att bryta tre meter tjock is.

Historia

Hur en isbrytare fungerar

Skrovet är det viktigaste på en isbrytare och är förstärkt för att kunna stå emot svåra förhållanden. På de allra flesta fartyg är skrovet spetsigt men en isbrytares skrov har en mer rundare form. Med denna rundare form kan man enklare glida över isen vilket minskar motståndskrafterna oerhört mycket än om man hade haft ett spetsigt skrov. Med ett spetsigt skrov hade man inte kunnat glida på isen utan hade fastnat. När isbrytaren glider på isen så bryts isen av tyngden av skeppet. Skrovdesignen gör att isen som krossas rör sig bort från fartyget och en led öppnas upp bakom fartyget. Men allt hänger inte bara på utformningen av fartyget. Det behövs kraft bakom och isbrytarna har stor maskinkraft, oftast i form av dieselmotorer men det finns de, till exempel det ryska Arktika, som drivs av kärnreaktorer.